Annons

  • Prova 4 nr av Golv till Tak för 149 kronor

"Jag kan sakna att lägga golv"

Byggnads rapport från i höstas En värld för män och inga andra beskriver gymnasieskolornas Bygg- och anläggningsprogram som en värld genomsyrad av machokultur, en värld som avskräcker tjejer. I rapporten hävdas att de som slutar inom yrket innan de ens fått sin första anställning med allra största sannolikhet gör det på grund av machokulturen.

Vi har träffat en tjej som gjort just så, gått Bygg- och anläggningsprogrammet med inriktning på Golvläggning, men sedan börjat jobba med något helt annat. Vad var anledningen till att hon ändrade yrkesbana? Och vad har hon för erfarenheter av machokulturen?

 

Jennifer Nettinger

 

Oj oj oj, vad golvbranschen gått miste om när Jennifer Nettinger inte kunde fortsätta inom yrket. En stark, självständig, kreativ och smart person som faktiskt tyckte – och tycker – att det är så roligt att lägga golv att det händer att hon gör det på sin fritid.

Jennifer är tjugotre år gammal, uppvuxen i södra Göteborg, och beskriver sig själv som tråkig, eftersom hennes fritidsintressen, förutom att umgås med vänner, är att promenera, måla och odla sticklingar.

– Mina kompisar tycker jag har snöat in på det här med blommor och har lite svårt att förstå det.

Redan som liten fastnade hon emellertid för hantverk.

– Jag byggde en snickarbod, jag hjälpte en kompis pappa att tapetsera – för mig var det ett sätt att få utlopp för min kreativitet.

Kreativt

Så när det var dags att välja till gymnasieskolan var Bräckegymnasiet, som helt och hållet inriktat sig på utbildningar för byggbranschen, inget oväntat val från Jennifers sida.

Utbildningen började med några veckors introduktion till alla möjliga inriktningar.

– Från början var jag helt inställd på att jag ville bli målare. Det låg närmast det jag sysslat med som barn. Men snart insåg jag att jag tyckte det var jättetråkigt. Och jag fick sämst betyg i det – jag fick A och B i allt annat, men C i målarämnet ...

Då introducerades hon istället till området golvläggning och upptäckte att det var något för henne.

– Jag fick använda min kreativitet på ett helt annat sätt. Och man får göra olika saker hela tiden. Det blir aldrig enformigt.

Tråkigt nog märkte Jennifer, redan under utbildningens praktikperiod, att hennes kropp signalerade att den inte var gjord för golvläggning. Tråkigt var det för företaget som hade henne som praktikant, och som nog planerat att ge henne jobb efter skolan. Tråkigt var det också för Jennifer själv.

– Jag kan sakna att lägga golv. Det händer att jag hjälper vänner och bekanta med det. Det är ju stor skillnad på det och på att jobba åtta timmar om dygnet med något kroppen inte riktigt orkar med.

Inte enbart macho

Nå, men även om det inte var machokulturen som fick henne att ge upp golvläggningen, så betyder det inte att hon inte stött på den.

– Nu är det ju fem år sedan jag slutade skolan. Jag minns mest de bra sakerna. Jag tycker att utbildningen var väldigt givande. Men visst märktes det att vi bara var fem tjejer bland femhundra killar. Självklart var det en machokultur. Men jag tror jag hade turen att hamna i en bra klass.

I hennes klass fanns visserligen gäng med mycket machostil, men det fanns också ett gäng, där hon umgicks, som inte alls var på det sättet.

Hon tyckte också att de flesta lärarna utgjorde ett bra stöd. I synnerhet lärarna i de praktiska ämnena.

– De var inställda på att hantera klasser med ensamma tjejer, var uppmärksamma på hur vi hade det och hade strategier för hur de skulle hantera det och stötta oss.

Faktum är att Jennifers upplevelse var att det var en lärare i ett av de teoretiska ämnena, som inte var särskilt bra och i något fall riktigt dålig på att bistå utsatta tjejer.

I Bangladesh

Hennes riktigt påtagliga kontakt med manschauvinism var emellertid inte hemma på skolan. Hon och åtta klasskamrater, killar förstås, åkte mot slutet av utbildningen till Bangladesh för att hjälpa till med att bygga om ett sjukhus.

– I vår grupp förekom inga konstigheter. Men när vi hälsades välkomna av vår manliga värd, så skakade han hand med oss alla tills han kom till mig. Då drog han tillbaka handen. Under tiden vi var där fick jag vänja mig vid en massa uppmärksamhet, och att bli fotograferad stup i kvarten. En kvinna som arbetade med hammare i handen, det var helt unikt för dem. Men när vi åkte därifrån efter tre veckor skakade vår värd hand med mig ...

Pushar sig själv

Även hemma i Sverige tycker Jennifer att machokulturen var mer otyglad ute på byggarbetsplatserna än hemma på skolan.

– Är man tjej och ser lite bra ut, så visst busvisslas det efter en. Och visst förekom det saker jag tog illa vid mig av.

Hon valde dock sina strider.

– När det skämtades lite grabbigt så valde jag att hänga med – så länge det inte kändes som om det var riktat direkt mot mig. Men det är ju inte alla som mår bra av att hantera det så.

Jennifer har helt uppenbart haft en förmåga att ta sig an fördomar och kränkningar på sitt eget sätt.

I början av utbildningstiden på Bräckegymnasiet fick hon snarare fler uppgifter för att hon var ensam tjej.

– Det var vanligt att våra lärare sa saker som att "nu ska Jennifer visa hur man blandar cement", fast jag aldrig gjort det förut.

Det kunde man ju uppfatta som en sorts negativ särbehandling, men Jennifer valde att uppfatta det som lärarnas sätt att se till att hon inte skuffades åt sidan för att hon var tjej.

– Kändes det inte rätt sade jag ifrån, och det respekterades. Men jag brukar ta chansen att visa vad jag kan. Jag blir engagerad och pushar mig själv. Sätter jag mig in i en arbetsuppgift så ska jag klara av den.

Fortsatt kontakt

Efter tre veckor var det dags för eleverna på golvläggarutbildningen att gå ut på praktik. Fast Jennifer fick gå ut redan efter två veckor, eftersom hon ansågs redo då.

– Jag fick en väldigt bra praktikplats med bra människor.

Men så hände alltså det oväntade och ledsamma. Hon började känna att hennes kropp – knän och rygg – inte mådde bra av jobbet. Och hon var klok nog att lyssna på sin kropp, även om det kändes dystert.

I det läget fick hon emellertid stöd från skolan.

– Lärarna var stöttande och hjälpte mig att hitta ett annat jobb.

Nu är hon säljare på Tools – ett företag som säljer verktyg och annan utrustning till byggsektorn. Hon fick ett jobb i sin hemtrakt och har behållit kontakten med byggindustrin.

– Jag har även behållit kontakten med skolan, eftersom vi tar in andra praktikanter som inte känner att de hamnat riktigt rätt. Hittills har det enbart varit killar ...

Monica Bengtsson


Läs också:

Vad kommer att hända med betongen framåt? Vad kommer att hända med betongen framåt?

Betongindustrin är mycket starkt pressad att minska den stora klimatpåverkan cementen har. Siktet i branschens färdplan är inställt på klimatneutral betong 2030 och det kommer att innebära stora fortsatta förändringar av betongens sammansättning.

Publicerad: 2020-02-02

» Läs hela artikeln om Vad kommer att hända med betongen framåt?