Emissioner – då och nu

Emissionerna från dagens golvmaterial är i stort sett obefintliga. Så länge de hanteras på rätt sätt och det inte kommer in alltför mycket fukt, uppifrån eller nerifrån. Här får vi, av Magnus Rönnmark som är kemist, en lättillgänglig beskrivning av farorna, och även lite av en historisk emissionsexposé.

Emission – det betyder att något emitteras, det vill säga skickas ut. När det är kemiska substanser som emitteras från en byggnad i sig eller från byggnadens inredning, då får vi sämre inomhusluft. Detta kan vara ett snabbt övergående problem, men det kan också hålla i sig och ge långvariga obehag, kanske också hälsoproblem. Då talar vi om sjuka hus – och då krävs åtgärder för en långsiktig lösning av problemen. Ofta, men inte alltid, riktas misstankarna mot golven och golvunderlaget. Ofta, men inte alltid, så är golvmaterialet eller golvkonstruktionen en väsentlig del av problemet.

Doften av nytt och fräscht

Nya produkter ger väldigt ofta emissioner – det är till och med så att emissioner av ämnen som har en karaktäristisk doft upplevs som ett positivt tecken på förnyelse. Doften av nymålat känns på något sätt som rent och fräscht. "Jag målade våran brygga med tjära."

Men doft från nymålade och nylagade ytor betyder att det finns lösningsmedel i luften. Ur hälsosynvinkel är det inte alls positivt. Nyinköpta möbler hade under många år den speciella IKEA-doften från nya spånskivor. Samma doft fanns i nybyggda hus. Det innebar i båda fallen ohälsosamt höga halter av formaldehyd i inomhusluften. Skärpta krav och förbättrad produktionsteknik för skivmaterial gör att emissionerna idag är betydligt lägre.

Plastinredningen i bilar hade på 1900-talet betydande emissioner till luften inne i bilen. I solskenet kunde lufttemperaturen där bli ganska hög. Då kunde de emitterade ämnena kondensera på vindrutans insida, som var betydligt kallare. Resultatet blev en kletig, dimmig beläggning som kallade "fogging". Det var ju ett problem, men å andra sidan luktade de emitterade ämnena "new car", vilket gav status till dollargrinet. När sedan vrålåket skulle ut på andrahandsmarknaden kunde man köpa en sprayflaska med "new car fragrance", och spruta in nya kemikalier i bilen och ge den doft av ny bil. Så gör nog inte många idag, när vi har en mer förnuftig syn på emissioner till den luft vi ska andas in.

Nästan obefintliga emissioner

Visst finns det emissioner även från dagens golvbeläggningar. Men med den noggrannhet en kemisk analys ger idag och med de krav vi har på låga emissioner, är det knappast längre aktuellt att varna för emissioner från nya golv. De ytterst svaga dofterna från linoleum, gummi, plast och parkett ger inte längre någon "nykänsla", i varje fall inte i särskilt många dagar. Doften från textilgolvens backing känns inte heller av. Och några lösningsmedel finns inte längre i de lacker som används på de nya golvytorna. Lack härdas inte som förr genom att lösningsmedel avdunstar, det härdas genom polymerisation initierad av ultraviolett ljus.

Det var inte bättre förr

De moderna golven har emissionsnivåer som är lägre än en tusendel av vad som var vanligt så sent som på 1990-talet. Vid tillverkningen av Cushion Vinyl-golven som då dominerade plastgolvsmarknaden användes kemikalier som var ett slags mellanting mellan lösningsmedel och mjukgörare och som gav långvarigt höga emissioner. Två vanliga sådana ämnen var dodecylbenzen och trimetylpentanylisobutyrat, TXIB. Det är oklart hur ohälsosamma de var, men namnen hade en dålig klang för den som inte var kemist.

En fråga om detta besvarade den amerikanske tillverkaren vid ett tillfälle med att bland deras tiotusentals användare hade det aldrig förekommit något fall av obehag eller ohälsa kopplat till ämnena, bortsett från fyra personer som alla var lärare på samma skola i Mölndal. Vid denna skola fanns emellertid även problem med fukt.

Fukt uppifrån

När det gäller emissioner måste man alltid fundera över om vatten kan spela någon roll i sammanhanget. För nästan alla material påverkas kemiskt av vatten. Om man tar en torr träbit och luktar på den, känner man möjligen en svag doft av kåda. Om samma träbit bestryks med vatten uppstår helt andra dofter, inte alltid behagliga. Lack, olja och vax skyddar trä och trähaltig linoleum från att avge sådana obehagliga dofter, och skyddar också på andra sätt.

Även annat som finns på golv i användning kan ge tråkiga lukter. Torra skötselmetoder ger ofta, bland annat därför, behagligare luft i huset.

Fukt nerifrån

Om vatten letar sig ner eller dröjer sig kvar under golvbeläggningen, kan det leda till kemiska och biologiska processer som ger emissioner av obehaglig och ohälsosam natur. Klassisk är den situation som uppstår när man inte har koll på restfukten i ett betongbjälklag. Om man då limmar golvbeläggning på alkalisk betong händer det som inte får hända. Fukt är vatten och vatten kan lösa ut starkt alkaliska salter ur betong. När dessa alkaliska salter får kontakt med limmet sker en kemisk reaktion där esterbindningar i limmet bryts så att lätta, flyktiga ämnen bildas. Dessa ämnen kan vandra upp genom golvbeläggningen och ge lukt och obehag i huset.

"Det var ett dåligt golv, som luktar så illa", säger kunden. "Det var en dålig kund, som inte hade koll på fukten", säger golvleverantören. Men ganska tyst, för kunden måste ju snart köpa ett nytt golv.

Liknande problem kan också uppstå vid läckage och andra skador. Vid långvariga fuktproblem blir det inte sällan påväxt av mögel – och då har vi stora problem. Mögel avger obehagliga och ohälsosamma emissioner och kräver kostsam sanering. Mögel är alltså något som verkligen gör ett hus sjukt.

Med moderna golvmaterial, rätt installerade i ett torrt hus, påverkar emissionerna från golvkonstruktionen inomhusluften minimalt. Naturligtvis måste ventilationen i huset vara sådan att även de små emissionerna vädras ut. Förutsättningen är då att den utomhusluft som tillförs är ännu renare från gaser och partiklar. Det är inte självklart fallet i alla miljöer.

Magnus Rönnmark

---

Läs också: