Linoleumkartellen

Här publicerar vi första delen av en spännande historia om hur det kunde gå till inom golvbranschen för nästan 100 år sedan.

Det fanns under 1930-talet och fram till efterkrigstiden en förening för svensk handel med linoleum. Vi fick låna ett antal pärmar som arkiverats av Golv Ettan i Sundsvall. Kanske finns motsvarande material sparat hos andra anrika golvföretag i Sverige. Det skulle i så fall säkert räcka som underlag till en vetenskaplig avhandling i historia.

Här nöjer vi oss med en inblick i livet i Norrland och Dalarnas Linoleumhandlareförening. Föreningen utgjorde en geografiskt stor del av Sveriges Linoleumhandlares Riksförbund, som organiserade linoleumhandeln i hela landet.

Marknadsdelning och kartell

På det glada 20-talet, för 100 år sedan, var linoleum den moderna golvbeläggningen som var efterfrågad i hela världen. Det fanns många linoleumtillverkare, varav ett fåtal fortfarande tillverkar linoleum och några finns kvar som tillverkare av andra golvtyper. Visst känner vi igen linoleumtillverkarna Forshaga, DLW, italienska Societa del Linoleum och Fife Linoleum Company i Kirkaldy.

Linoleum uppfanns av Fredrick Walton i England och utöver nämnda linoleumtillverkare hade Storbritannien även Nairn & Greenwich i London, Barry & Staines, Dundee Floorcloth and Linoleum, John Hare & Co i Bristol, och Williamson & Son i Lancaster. I Tyskland fanns Rheinische Linoleumwerke i Bedburg och i Österrike Österreichische Linoleum- Wachstuch- under Kunstlederfabriken i Brunn.

Hur skulle man kunna hålla ordning på alla dessa konkurrerande linoleumtillverkare? Alla ville ju sälja linoleum i Europa genom sina agenter och representanter på exportmarknaderna. Då blev det svårt att få bra priser och därmed god lönsamhet. Något måste göras.

Lösningen blev att dela upp marknaden så att den ledande producenten i varje land satte priset på sin hemmamarknad och konkurrenterna förband sig att inte sälja till lägre pris. Gärna högre, men aldrig lägre pris än det man kommit överens om. Sådant kallar vi idag kartellbildning och marknadsdelning. Det bestraffas med dryga böter. Detta hände emellertid i en annan tid och då såg man det enbart som ett sätt att få ordning och skapa lönsamhet för alla de många linoleumtillverkarna.

Att hålla ordning på linoleumhandlarna

I Sverige, och säkert i många andra länder, fanns det kring 1930 många tusen små och stora företag som sålde linoleum till byggare och privatpersoner. De köpte och sålde till lägsta pris, och förstörde på så vis affärerna för varandra. Det behövde skapas ordning bland handlarna – en förening som kunde få stopp på den skadliga konkurrensen. Det var därför Sveriges Linoleumhandlares Riksförbund, SLR, bildades och som en underavdelning Norrland och Dalarnas Linoleumhandlareförening, NoDL.

Sammansvärjning mellan tillverkare och handlare

Ordningen på linoleummarknaden skulle bygga på ett system av avtal mellan producenterna, så att de inte förstörde varandras lönsamhet med aggressiv prissättning på exporten. För Sveriges del betydde detta att Forshaga satte priset och att konkurrenterna i Europa förband sig att inte sälja billigare.

Nästa steg var att hålla ordning på alla Sveriges linoleumhandlare. Medlemmarna i Sveriges Linoleumhandlares Riksförbund förband sig att inte sälja linoleum till lägre pris än det som fastställts av förbundet. Belöningen var en rabatt från Forshaga och dessutom förband sig Forshaga att inte leverera linoleum till andra än SLRs medlemmar.

Dessa avtal var startpunkten för verksamheten. Sedan gällde det bara att organisera det hela regionalt och lokalt, något som fordrade uthålligt, strävsamt arbete med de enkla medel för kommunikation och korrespondens som 1930-talet kunde erbjuda.

Vid ett möte i Sundsvall 13 september 1930 bildades föreningen Norrland och Dalarnas Linoleumhandlareförening, NoDL. Mötet öppnades av disponent M Hägglund från Sundsvall. Han blev också föreningens förste ordförande. Vid protokollet satt Ossian Jörgensen som blev föreningens anställde ombudsman. Hans verksamhet ska vi följa närmare för att se hur denna linoleumhandlarförening utvecklades och verkade fram till 1945. Närvarande representanter för linoleumhandeln var herrar från fyra företag i Sundsvall, tre från Härnösand, en vardera från Gävle och Hudiksvall, två från Östersund, tre från Falun och en från Borlänge.

Protokollet från mötet är fullt av alla formella beslut om personval, föreningsnamn och stadgar. Stadgarnas första paragraf lyder:

"Denna förening, som benämnes Norrland och Dalarnas Linoleumhandlareförening har till ändamål

• Att tillvarata deras gemensamma intressen
• Att ordna försäljningspris
• Att motverka illojal konkurrens"

På mötet fastställdes också årsavgiften som var baserad på medlemmarnas årliga försäljning av linoleum:

• För firma med omsättning intill 5 rullar – kronor 10:-
• För firma med omsättning 6–49 rullar – kronor 25:-
• För firma med omsättning 50–74 rullar – kronor 50:-
• För firma med omsättning 75 rullar å däröver – kronor 75:-

Nu var föreningen bildad med styrelse, arbetsutskott, stadgar och ett fåtal medlemmar. Från den riksomfattande moderföreningen och från leverantören Forshaga skulle man få prislistor och direktiv. Som operativ kraft hade man ombudsmannen för Norrland och Dalarna, Ossian Jörgensen, som arbetade utgående från Sundsvall och sitt kontor med rikstelefon 3074.

Ossian Jörgensen värvar medlemmar

Som anställd ombudsman för Norrland och Dalarnas Linoleumhandlareförening skulle Ossian Jörgensen sköta information, korrespondens och ekonomi i föreningen. Hans första uppgift var dock att få så många som möjligt av det stora distriktets alla linoleumhandlare att ansluta sig till NoDL.

Nåja, det kunde väl inte handla om särskilt många, skulle man tänka idag. Ossian Jörgensen skriver i en Redogörelse av ombudsmannen över organisationsarbetet att han utsänt cirkulär till samtliga å erhållen förteckning upptagna 432 linoleumhandlare. Antagligen hade han fått en lista från Forshaga, men kanske var inte alla linoleumhandlare kunder till Forshaga för: "Sedermera har denna förteckning ökats och upptager till dato 843 köpmän som handla med linoleum."

Med brev och i viss mån med telefon, men framförallt med personliga besök på plats värvade den flitige Ossian Jörgensen medlemmar bland dessa 843 köpmän. I sin rapport till Sveriges Linoleumhandlares Riksförbund beskriver han sin bilresa från Örnsköldsvik 20 februari 1931 till Haparanda 22 mars. Det går bra för Ossian: "Medlemsanskaffningen möter näppeligen annat hinder än snöförhållandena i dessa nejder. Då alla vägar ej äro trafikabla med bil kan ej heller alla köpmän som handla med linoleum besökas."

Trots vägförhållandena lyckades han värva över 100 nya medlemmar och fick avslag av ett tjugotal, varav många hade lämnat linoleumhandeln. Var fanns alla dessa linoleumhandlare? Vi kan ju förstå att stora orter som Luleå, Örnsköldsvik och Kalix kunde ha mer än en golvaffär, men att det fanns fyra i Nordmaling, tre aktiva linoleumhandlare vardera i Bjurholm, Nyåker, Spöland, Bodbysund, Bureå och Båtskärsnäs imponerar. Ossian Jörgensen värvade medlemmar på orter där man knappast väntar sig någon golvhandel i våra dagar, till exempel i Tavelsjö, Botsmark, Finnforsfallet, Fällfors och Myrheden.

Att övertyga de "samvetsömma"

Nästan överallt ville linoleumhandlarna ansluta sig, men det kunde vara svårt att övertyga alla. Det var problem med förhållandet till Kooperativa Förbundet, KF, som vi ska läsa mer om senare. Det fanns också "samvetsömma", som av principiella skäl inte ville vara medlemmar i kartellen. Ossian Jörgensen behövde stöd från centralt håll och från Forshaga. Han ber om förtydligande angående KF och skriftligt besked om rabatt från Forshaga. "Direktör Wikanders därvid givna löfte om extra rabatt för medlemmar kan säkerligen i vissa fall underlätta arbetet särskilt då s k samvetsömma köpmän anträffas. Samvetsömheten reduceras avsevärt om ekonomisk vinst kan läggas som motvikt."

Den 15 juni 1931 kunde den idoge ombudsmannen rapportera: "Till dags dato föreligger medlemsanmälningar från 547 linoleumköpmän." Med en sådan täckning av Dalarna och Norrland hade arbetet med priskontroll och "ordning" på marknaden för linoleum fått en bra start i norra halvan av Sverige.

Vi återkommer om fortsatt liv och verksamhet i den nya föreningen Norrland och Dalarnas Linoleumhandlareförening.

Magnus Rönnmark

 

 

---

Läs också: